Tove Lifvendahls ”Kejsarnas nya teori” i Östgöta Corren från 12-10 är som en slagkraftig travesti på den kända sagan ett enstaka flämtande ljus i vintermörkret. Tyvärr är denna saga berättad om hundra år väldigt nära dagens verklighet. Det viktiga är nu att vi låter den berättas för att ge oss en syn på vår tid i framtidens backspegel. Sagans kammarherrar är lätt igenkännliga i vår närmaste omgivning.

 

Det känns overkligt att vi tycks vara beredda att offra allt på vad som allt tydligare framstår som en myt skapad av s k vetenskapsmän som förväxlar ideologi och åsikter med kunskap. I gårdagens (12-13) DN låter Karin Bojs representanten för Climategate i Sverige, docent Anders Moberg, troskyldigt försäkra: ” När den här affären har granskats av oberoende bedömare kommer de att komma fram till att inget fusk har förekommit. Klimatfrågan vilar på solid grund och ett stort antal forskare.” En sak är säker, denna bedömning är Mobergs personliga.

 

Den tycks inte ens delas av Rajendra Pachauri (ordförande i FN:s klimatpanel IPCC) som inför den senaste tidens mediatryck fann för gott att bekymrat medge att FN behöver utreda sig själv (12-04)!! En sådan utrednings slutsatser är lika förutsägbara som svaret när Karin Bojs låter Moberg uttala sig. Detta måste ha gått upp för IPCC:s krishanteringsteam eftersom det nu låter så här: ”I want to clarify that this is not an investigation” (12-09). Moberg förekommer i Climategate som en av de samförstådda forskarna i den interna klubben. För sju år sedan var han under två år en av medarbetarna till den nu skandaliserade Phil Jones, chef för klimatforskningsinstitutet East Anglia i Storbritannien.

 

Genom mailväxlingen kan man läsa ut att ett av offren för den mobbning som klimatklubben ägnat sig åt mot oliktänkande är professor Wibjörn Karlén, ledamot av Kungliga Vetenskapsakademin. Wibjörn har konsekvent hindrats och motarbetats i sitt arbete att få tillgång till East Anglias rådata och algoritmer för att kunna förstå hur det kommer sig att alla de långa temperaturserier han sedan ett antal år tillbaka granskar visar ett 1930-tal minst lika varmt som 1990-talet. En annan som mobbats på detta sätt är Steve McIntyre som driver bloggen Climate Audit.

 

Karin Bojs i DN: ”Anders Moberg kan förstå att Phil Jones och Michael Mann är irriterade på Stephen McIntyre. – Han är egentligen inte klimatforskare utan driver den skeptiska bloggen Climate Audit. Mycket av bloggen går ut på att hitta fel i Manns forskning.”

 

Jaha. Jag trodde att det var att hitta fel vetenskap handlade om. Men uppenbarligen inte den klimatforskning som IPCC bygger sina rapporter på.

 

Det är i ljuset av Climategate och denna attityd, välkänd sedan länge, men nu för allt fler tydlig, som man måste se Jones besked tidigare i höst: ”Rådata är borta. Vi har dem inte, de kom bort i en flytt”. Detta efter att ett domstolsutslag tvingade Jones att offentliggöra data. Detta är den verkliga skandalen vars konturer nu börjar klarna.

 

I jämförelse med gårdagens (12-13) skandaluppdatering i Mail-On-Line ( se också Climate Audit) framstår Karin Bojs i DN som patetisk. Liksom Susanna Baltscheffsky i SvD använder hon sin position för att agera som lobbyist för en åsikt och ett personligt ställningstagande snarare än att verka som granskande och/eller speglande journalist.

 

När nu klimatvetenskapens trovärdighet börjar vittra sönder står många hängivna klimatfundamentalister inför en identitetskris. En engagerad vän till mig har avböjt att stå som mottagare till den information jag försöker sprida. Men andra är bekymrade ifrån en annan vinkel:

 

Jockum Bergman har följande kommentar:

 

”Jag är leg. psykolog, leg psykoterapeut och handledare. Jag driver ett konsultföretag med ledarskap och organisation som specialitet. Klimatfrågan har i många år intresserat mig. Jag har ägnat mycket tid åt att studera den psykologiska process som nu medfört det som den offentliga diskursen nu landat i. Som det verkar, total enighet om klimatkrisen, dess orsaker och konsekvenser.

 

Jag häpnar över att man, istället för att presentera de bevis man anser sig ha, räknar antalet anhängare till sina teser och framför detta som argument. Jag förundras också över att psykologiska fenomen som storgrupps- och massdynamik så sällan diskuteras. Det behövs för att göra begripligt hur konsensus kan uppstå kring objektivt sett totalt orimliga slutsatser. Sådana fenomen har följt människan genom historien och de sista hundra åren har enligt min åsikt varit oerhört präglat av ”massans galenskap”.

 

Nazism, religiös fundamentalism, kommunism, röda khmerer, kulturrevolution, vetenskapliga vanföreställningar och mycket, mycket annat bevisar att människan som grupp inte alls är särskilt intresserad av fakta. Vi är som art mycket mer av gruppvarelser än vi till vardags är medvetna om. Vi vill ”höra till” i första hand. Att ha avvikande åsikter och stå ut  med det, är förhållandevis sällsynt och oftast inte särskilt behagligt.

 

Flocken söker sina ledare och det naturliga är att ansluta sig till majoriteten. I många år har det tydligtvis varit mycket belönande att höra till den ”rätta sidan”. Forskningsanslag och inflytande har envist runnit åt ett håll. Vårt sekulära och ideologifattiga tidevarv öppnar för känsloladdade, ovetenskapliga ståndpunkter och new age. Människan lever inte av bröd allenast.

 

Satsa forskning på hur det kommer sig att människor slutar att tänka kritiskt och istället blint följer massan eller auktoriteter. Studier av Grupp och storgruppsfenomen kan, och kommer att, kasta ljus över dessa förödande processer.”